Resan

Jag älskar barn! Har alltid trott att den dag som jag bestämmer mig för att skaffa barn skulle allt bara gå min väg som med allt annat i mitt liv.  Jag hade därför ingen brådska alls. Jag har haft tur i livet, har en fin sambo, roligt jobb och hyfsad ekonomi. Min barnlängtan dök upp förhållandevis sent i livet. Innan dess var jag förundrad över vad som fick andra att välja att försöka få barn – hur de kunde vara så säkra på att de verkligen ville… vågade. Jag frågade många gånger, men få lyckades svara så mycket mer än att de kände att de ville ha barn och att de längtade efter att bli föräldrar. Jag har brottats med stark nål och sjukhusfobi under större delen av mitt liv och därför skjöt jag barnlängtan till framtiden. Tills den dag då jag kände att allt var rätt. Det var cirka fyra år sedan. Vi hade hus, kombi och det var liksom något som fattades. Trots att jag var något tveksam så slutade jag med mina p-piller som jag ändå mådde så dåligt av. Hade ingen panik om inget skulle hända. Inget hände och jag brydde mig inte om det så mycket trots att fler och fler av mina vänner blev gravida. Då började jag fundera om det kanske kunde vara något fel på mig. 

En period av ägglossningstester, mellanblödningar, Rosenrot och Bisolovon började och nu kände jag ett litet sting av besvikelse varje gång mensen dök upp. Känslan att det nog inte skulle bli så lätt började gnaga i mig. Blev vän med en tjej som kämpat länge aktivt för att bli gravid och hon fick mig att söka hjälp. Jag sökte privat och blev väl omhändertagen. För första gången i mitt liv tog jag ett blodprov. Trots att det inte var några synliga fel på mig annat än möjligtvis progesteronbrist eller svag ägglossning så fick jag Pergotime. Jag svarade optimalt på Pergotime och hoppet blandat med rädslan att bli gravid fanns där. Efter fem Pergokurer blev vi remmiterade till Fertilitetskliniken. En stor kris som präglade hela förra våren. Min enda stora kris och motgång i livet. Efter ett flertal kuratorbesök är nu resan igång. Resan som jag kommer att skriva om här.

Måste man umgås med familjen?

Igår var det dags för middag hos mina “svärföräldrar”. Mina känslor av svek och paranoja har tyvärr inte för försvunnit så det var med en stor ångestklump som jag åkte dit. Där var stämningen tryckt. Mitt annars så sociala och pratglada jag förvandlas till en tyst mus och jag lider när jag är där. Jag  hade så svårt för att spela trevlig och det tog på krafterna.  Direkt kunde jag märka att familjen pratat om oss. Min sambos systers man och syster var väldigt obekväm i mitt sällkskap för att inte tala om min sambos föräldrar! Middagen och fikat gick bra. I den familjen pratar man BARA om trevliga, ytliga saker vilket inte inkluderar mig just nu. Drog en lättnads suck att ingen kommenterade min mage eller pratade bebissnack. När det började bli tal om att åka hem var jag lättad. Då kom  svärmor på att hon skulle visa kort på sina barn som bebisar. Det stack till i hjärtat för jag förstod då att hon verkligen skämms och ville börja tänka framåt. Anders mormor som djupstuderat mig under middagen och också den enda som pratat normalt med mig sa då att jag såg trött ut och frågade om jag ville åka hem. Jag hade kunnat krama henne! I tamburen kommer då frågorna. När är det dags för nästa undersökning?  Vadå undersökning? Är jag en försökskanin?  Min sambo berättade om att vi ska på ultraljud nästa månad. Varför ska dom behöva veta det?  Har du fått någon mage än? Var nästa fråga. Ja, det har jag svarade jag och tackade för maten och kramade hej då. Ni ska minsann inte få se den tänkte jag!  På väg till bilen grät jag. Jag grät för att jag känner som jag gör, vill vara ifred från människor som svikit mig så grovt. Jag grät för att ingen pratar med mig avslappnat och för att svärmor verkligen mådde dåligt över det hon gjort och verkligen försökte få mig att bli glad fast det kändes såååå fel. Jag har bestämt mig för att när tillfälle ges prata med min svärmor om hur ledsen jag varit. Vill hon inte prata med mig så får hon allt lyssna på mig. Såhär kan jag inte ha det.

Annars mår jag bättre nu. Piggare, orkar mer men väldigt känslig. Är så nyfiken på den därinne. Det spekulerad om det är en pojke, flicka och jag drömmer bisarra drömmar. Jag hatar att spekulera. Jag VILL veta!  Det spelar ingen som helst roll vad det är men jag avskyr att kalla den “det” eller andra töntiga namn. Ska därför göra ett könsbestämmande ultraljud men inte tala om det för någon för då blir det väl ett jäkla liv igen. Det är vårt beslut och tycker folk att vi är dumma  så behöver inte jag få höra det. Inget kön är mer värt än det andra och jag blir lika glad vad det än blir ( fast en flicka känns det som det är)

Magen

Magen växer! Har köpt mina första mammabyxor då jag inte kan ha mina gamla jeans längre. Även om magen bara står ut lite så känns det skönt att ha något att växa i.  Det bästa är att det inte ser ut som  mammabyxor alls. KUB testet var en fantastisk upplevelse. Vilken utrustning! Jag fick äntligen upp ögonen för att det faktiskt ligger en fullt färdig ( som bara ska växa på sig) bebis i magen. H*n vinkade, gjorde kullerbyttor och sov. Då sööt. Vi fick en film och massa fina bilder med oss hem. Odsen att bebis ska ha någon form av kromosomavvikelser var ca 1:2000. Även om odsen varit lägre hade vi inte gjort fostervattensprov. Nackspalten var 2.4 mm.  Det bästa var att få se den, fatta att jag inte drömmer och att den hade alla organ på plats. Jag har moderkakan högt upp i framvägg, barnmorskan trodde att den skulle klättra upp i fundus till vecka 17. Vi får se på ultraljudet den 17/2. Spännnade! Barnmorskan tyckte att jag skulle bli framflyttad en vecka vilket är väldigt konstigt med tanke på att vi vet exakt när bebis blev till. Då sa hon att en del har kortare graviditeter och då är både bebis och magen större än för den vecka man är i. Det kan stämma ganska bra då jag oftast bara har en 21-24 dagars menscykel.

Tröttade än tröttast och mer illamående. Har börjat med järntabletter. Hjälper inte än. Är oroande andfådd och yr. Funderar på att ringa barnmorskan på måndag..

Ledsen igen

Vad hårt det tar på mig att människor inte kan prata med mig och stå för sina handlingar. Är jag så hård?  Svår att prata med? Det var inte så att jag blev arg, bara ledsen för att ett förtroende spreds utan min vetskap. Jag fick svar från sambons syster och det kändes jätte bra att få en förklaring och medkännande. Där känns det lungt. Från sambons mamma däremot inte ett pip. Det sårar. Inte ett förlåt, eller förklaring. Det gör mig så ont. Igår fyllde hans andra syster år. Jag klarade inte av att följa med. När jag frågar min sambo varför ingen pratar med mig om det här så vill han heller inte prata om det. Jag kan liksom inte förstå hur de fungerar i den familjen. Sopar man svåra saker under mattan? När jag tänker efter så har det aldrig talats om  något svårt eller jobbigt där någonsin. Från det att jag berättat för sambons mamma om vårt IVF så har jag inte hört ett ljud, inte ett stöttande ord. Sedan får jag veta av en slump att familjen minsann kan prata om mig med varandra men inte med mig! Varför? Nu känns det som om jag inte kan träffa dom på bra länge. Jag har hög intigritet men jag pratar hellre om det jobbiga än tiger ihjäl det. Om de inte vill prata med mig och reda ut det öga mot öga så kan hon väl maila då?  Nä, jag blir inte klok. Min mamma tycker att jag ska glömma det där. Men jag kan inte.

Känsligt

Jag vet att jag säkert förstorat upp förtroendekrisen med min sambos familj 100 gånger om i mitt tillstånd. Jag vet också att jag kanske sårar andra genom att på något konstigt vis fast jag inte vill skämmas över att vi inte lyckats få barn på egen hand gör det. Eller egentligen skäms jag inte för mina vänner eller min familj. Jag skäms över att sambons familj som inte kunde hantera det på ett värdigt sätt fick veta. Att det inte var ärligt och att det pratades bakom ryggen på oss.  Jag förstår nu varför min sambo inte ville berätta för sin familj och jag ångrar att jag inte tog honom på orden. Någonstans i mitt stilla sinne trodde jag ändå att hans familj skulle vara ett stöd. Så blev inte fallet. Inte ett ord efter att jag i förtroende berättat för mamman. Inte ett ord om att hon berättat vidare.  Inte ett mail, eller prat om att stötta. Det är inte det att familjen vet som stör mig. Det är sätttet som mitt förtroende hanterats på som gör mig otäckt ledsen och besviken.  Hade min sambos mamma pratat med mig så hade jag gladerligen berättat för sambons syster om det nu var så viktigt. Jag hade också valt att berätta för henne om vi umgåtts på samma sätt som med sambons föräldrar. Nu görvi inte det. Vi träffas 3-4 gånger per år och har inte den relationen.

Nu har jag och min sambo valt att berätta halva sanningen. Jag har ärligt berättat att vi varit i IVF svängen, blivit överstimulerad att vi faktiskt inte försökt särskilt länge och att det tillslut inte  riktigt blev IVF. Vi fick ett tråkigt provsvar i Januari förra året. Blev remmiterade till ferten och fick komma dit i mars. Valde att vänta med IVF till augusti. Blev gravida i oktober. Innan dess hade vi lite halvhjärtat försökt men inte haft någon brådska. Innan jag var 30 hade jag inte en tanke på att skaffa barn! Senaste provet vi lämnade var normalt ville vi också poängtera och att de ska veta vilket också är sant. Allt detta med antydningar för att de ska få sig en tankeställare vad fel information och ryktesspridning bakom ryggen kan ställa till med. Jag har inte ljugit men antytt att vi i slutändan inte gjorde IVF ( det blev ju ICSI fast det inte var nödvändigt). Men det behöver inte familjen veta.

Jag försöker att glömma det här och förlåta men det är inte lätt. Varken sambons mamma eller syster tror jag har läst mina mail och ingen har hört av sig.  Jag mår lite bättre idag. Mina tarmar har flyttats upp och på kvällarna är magen stenhårt svullen och utstående. Då ser det ut som om jag är i sjätte månaden. Jobbigt med tanke på att det är mina tarmar och inte fostret som gör att jag ser gravid ut. På morgonen är magen återigen ganska platt. Min gulliga sambo smörjer min  mage ( eller svullna tarmar) nu varje kväll med ett sorts kroppsmör. Det är mysigt och magen blir så len. Mår mer illa nu och är konstant trött. Har i princip sovit mig igenom hela julen och nyåret.

Bättre

Jag har pratat med min sambo nu och han är den underbaraste i världen. Han tyckte att jag gjorde helt rätt som mailade och talade om att lite fel informations hade spridits. Jag tror varken att syrran eller min sambos mamma har läst mailen än. Det var inte elakt skrivet. Bara ärligt och öppet.

Sårbar

Jag gråter och gråter. Så ledsen för ingenting. Har mailat både sambons syster och mamma nu och gett rätt information och berättat hur ledsen jag blev över att det talats bakom ryggen på mig. Vill aldrig mer pratat om det som var. Bara se framåt nu.

Igår eller rättare sagt i natt så fick jag en kris. Jag gick igenom IVF behandlingen med mycket stul ganska känslokall, målfokuserad. De djupa känslorna tog jag aldrig tag i tror jag. Min kurator som jag gick till ett tag och pratade med tyckte inte att jag behövde vara där. Hon hade aldrig träffat någon som egentligen är så stark, insiktsfull  och envis som mig. Jag gillade verkligen att sitta där eftersom jag älskar att sitta och berätta om mig själv och hur jag fungerar. Tyvärr hjälpte inte det mot min sprutfobi som jag var där för. Tyvärr har IVF inte gjort den bättre heller. Idag när jag skulle ta blodprov grät jag hela natten. Det rev upp hela IVF resan och alla känslor kring den kom i kapp mig. Jag grät och grät och det gjorde ont. Det gjorde ont att veta att det talats om det som varit jobbigt och privat för oss via omvägar, bakom ryggen. Det gjorde ont att veta att jag satt och tog sprutor flera gånger om dagen, att jag genomled allt.  Mest ont gjorde det när jag insåg att jag är sårbar och utelämnad till folks medlidande. Nä, jag blir inte stolt att jag gått igenom allt, jag blir ledsen. Missförstå mig rätt. Jag är så glad att vi fick hjälp att bli med barn och alla var fantastiska mot mig men på något sätt är det också ett nederlag. Särskilt när vi vid IVF fick veta att sambons prov var helt normalt helt plötsligt och att vi anagligen skulle ha lyckats själva i sinom tid. Jag sörjer att det inte blev som jag tänkt men gläds åt att vänta ett litet liv och hoppas med hela mitt hjärta att det ska gå hela vägen för oss och alla andra som kämpar. För oss fick vi hjälp inom tre månader och hann knappt fatta vad som hände. Det gick väldigt fort från tråkigt besked till IVF.

När det gäller min sambos familj så går det inte beskriva hur ledsen jag blev. Mest ont gör det att det inte pratat med mig utan suttit där med sina genomträngande blickar, vetat vad jag gått igenom och inte sagt något, eller åtminstone skrivit ett tröstande mail. Tiga ihjäl och spela ovetande är tydligen melodin. Det är vad jag har bett om nu, tystnad och framåtblick. Jag vill aldrig mer få höra att någon pratar bakom ryggen. Mina känslor för min sambos familj har blivit väldigt otcäka. Jag vill bygga en mur runt oss och inte släppa in någon därifrån. Så känns det. Usch! Fy, för att vara såhär överkänslig.

Vem kan man lita på?

Jag ångrar så att jag berättat om vår IVF resa för personer som inte kan acceptera att det är privat och sårbart för oss. Såhär i efterhand skulle jag inte berättat för någon. När jag får kommentarer att det inte är något att skämmas för blir jag arg och tro mig, med mina gravidhormoner är det inte lite arg. Vem bestämmer om det är skamligt eller inte!? Det BORDE inte vara något att skämmas för men det gör vi, mest min sambo och det får folk acceptera.  Varför ska andra pracka på att det är bäst att berätta??Ångrar så att jag i förtroende berättade för min sambos mamma i ett väldigt känsligt ögonblick. Nu vet tydligen hans systrar också fick jag reda på av en slump idag. Det känns som om hela vårt privatliv lämnats ut och jag skäms och känner ånger/ångest. Ja, jag skäms och känner mig mer sårbar än ett öppet sår! För mig är IVF ett nederlag även om jag är så tacksam att det finns och att vi lyckades med det.  Det blev en positiv upplevelse när vi genom resan fick reda på att det inte är fel på någon av oss längre, att vi antagligen kan lyckas på egen hand nu och definitivt har väldigt höga odds med IVF men också utan. Alla värden hade gått upp för min sambo. Jag kommer maila sambons mamma och berätta om att det faktiskt INTE blev prövrör så att hon kan sprida det vidare och skämmas. Ja, jag tänker ljuga. För min sambos skull. Vårt förhållande skulle få sig en törn om han visste att jag gått bakom ryggen på honom och jag vill inte ha medlidsamma blickar från hans systrar. Hur olustigt är det inte att de sitter och vet men inte säger något. Fy fan! Jag ska aldrig mer lita på andra än mina trogna vänner och min egen familj. Där pratas det inte bredvid mun!

Tiden går

Tiden går och jag är nu i vecka 10+1 ( vecka 11). Illamåendet har nästan gått över och jag orkar mer nu. Kommer inte skriva så ofta här. Skriver mer på min sida på familjeliv varje vecka.

God  fortsättning på julen

Är det verkligt?

Jag känner tydligt att det händer saker i livmoderstrakten, att jag inte är ensam med min kropp längre. På nätterna får jag gå upp och kissa minst en gång och sedan är det ibland svårt att somna om. Ändå kan jag inte fatta det. Imorse ringde min kusin och väckte mig och skrek grattis i telefonen. Hon hade varit in på familjeliv, satt kaffet i vrångstrupen och läst.  Vem menar hon? Var min första tanke. Istället för att säga tack så skäms jag. Varför gör jag det? Jag borde ju vara stolt! Jobbar på det genom att de flesta av mina nära vänner och släkt nu vet och fast det då känns lika overkligt så blir det mer påtagligt när andra vet.

Läste om missfall. Jag vet att man inte ska göra det men jag oroar mig väldigt för att barnet ska dö eller vara missbildat. Har fört en etisk diskussion med mig själv och kommit fram till att bara för att vägen till mitt tillstånd inte varit så lätt så så har jag visst rätt att oroa mig för sånt precis som alla andra som gör det. Min oro kanske dessutom är större och även om jag kanske är väldigt mycket mer tacksam över min graviditet än alla som haft det lätt så vill jag ha ett friskt barn.  Idag har jag beställt ett KUB test på tittutkliniken i Stockholm. Det finns två anledningar till det. Dels kan jag inte gå med min oro till v.18, och dels vill jag se min bebis och veta att odsen på att den inte har några större missbildningar som kan ge ett övärdigt liv. Om så är fallet så blir det hemskt men bättre få veta det så tidigt än att få föda fram ett barn i v.18 som saknar hjärna, har ryggmärgsbråck, allvarligt hjärtfel eller  andra allvarliga fel som gör det svårt för den att överleva utanför livmodern. KUB test görs i vecka 11-13 vilket blir i början på januari för min del.

Dvala

Jag går omkring som i en dvala, som en levande zombie. När jag kommer hem orkar jag inget annat än att gå och sova. Jag orkar inte diska, inte tvätta och inte ens prata i telfonen! Sorry alla som jag inte hört av mig till.. Går snart in i vecka 9 och det känns så otroligt overkligt att jag är gravid. Värken i ryggen håller i sig och de senaste dagarna har jag haft väldig värk i magen/livmodern? samt mått mer illa. Pratade med en av mina fina vänner som är gravid i vecka 21. Hon tyckte att jag skulle njuta.  Idag inser jag att hon har rätt. Hur länge har jag inte väntat på det här? Varför ska jag gå omkring och oroa mig? Varför kan jag inte vara stolt över min graviditet? Vi har nu berättat för våra familjer och närmsta vänkretsen. Kändes jätte konstigt. Min mamma tycker också att jag ska vara glad och inte skämmas för att jag är gravid. Jag skäms inte, jag bara fattar inte att jag är det, alla symtom till trots. Ett första steg får vara att ändra status på familjeliv. Jag har även där skrivit lite neutralt om varje vecka under den rosa ikonen.  Ändå fladdrar hjärtat i bröstet och jag vet inte om jag ska våga. Tänk om något händer? Ska JAG ändra status till gravid? Är inte det lite tidigt, säger alla negativa tankar till mig. Nej, varför ska inte jag få ändra som alla andra, säger mina positiva tankar som dessutom inte tycker att jag ska ta ut sorger i förskott. Blir jag inte scitzo av det här så vet jag inte..

Har jobbat över mycket och ibland undrar jag hur det ska gå. Är så trött och kan kanppt gå med min ichias?  Idag slutade jag lite tidigare och är inte lika trött som i går. I helgen var jag på dop. Jag blev inte långvarig där. Fortfarande tycker jag att det är väldigt jobbigt med dop. Det sitter kvar som en törn i hjärtat.  Hur gravid jag än blir så kommer jag alltid identiefiera mig med de barnlösa. Önskar så att alla ni som kämpar och våndas ska få komma till målet, att känna ett barns kropp i er famn. Jag hoppas att jag också kommer dit.